onsdag 5 november 2008

Omvälvande


Min första tanke i morse när jag vaknade var att slå på TV:n för att se valresultatet. Jag blev helt varm i kroppen när jag till min glädje insåg att Barack Obama är vald till president i USA. Det är mäktigt!

Igår insåg jag hur kort tid jag har kvar som föräldraledig. Vi har skjutit på det så många gånger nu, vilket har gjort att det hela tiden har funnits en känsla i mig som sagt att det är låååååång tid kvar. Mindre än fyra veckor är det. Jag har panik. Grinade halva kvällen igår. Tanken på att inte vara med grynet varje dag, från morgon till kväll får mig att gråta. Hur mycket som helst. Vill inte, vill inte, vill inte!!! Mitt förstånd säger mig att det kommer att kännas bättre efter ett tag, men just nu kan jag inte tänka i dom banorna. Både E och S kommer att ha en fantastisk tid tillsammans fram till augusti nästa år, men det kan jag heller inte tänka på just nu. Det är av rent egoistiska skäl som mitt hjärta håller på att brista. Hur ska JAG klara mig utan finaste?

Jag har varit föräldraledig snart 1,5 år. Det har varit en fantastisk tid. Den bästa i hela mitt liv. Jag är så oerhört tacksam att jag fått vara hemma med min underbara unge så länge. Nu ska jag njuta extra mycket av de sista dagarna tillsammans med honom. Verkligen försöka ta tillvara på tiden. Den kommer aldrig åter.

Inga kommentarer: