Vardagsfunderingar

I helgen har vi haft besök från Malmö. Det var trevligt på alla sätt och vis och nu känns det plötsligt lite tomt här hemma. Det har varit blomspruteregn stora delar av helgen och genast känns det lite höstigare. Det är inte lika självklart att lämna jackan hemma på kroken och cykla iväg i bara koftan. Dessutom har jag blivit lite förkyld. Tung i kroppen och täppt i näsan. Fasen vad snabbt det gick.

Annars går det mycket tid till att planera klädinköp till barnet. Det tar liksom aldrig slut. Samma visa varje höst. Vilken jacka ska vi köpa? Var hittar jag fina höstskor? Kan han ha överdragsbyxorna en vända till? Har lagt ut lite prylar på Blocket. Det är dåligt tryck. Fattar inte varför. Har i alla fall sålt en jacka, så lite nöjd är jag ändå.

Det går lite lättare med lämningarna nu, tack och lov. Det förstår man ju innerst inne redan från början, men det känns ändå jobbigt när man är mitt i det. Jobbet är jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig. Roligt och utmanande, men jag undrar hur lång tid det tar "komma in i det"?

Jobbig vardag

Jag känner mig slut som artist. Tre dagar som lärare och mattheten är mycket påtaglig. Det har varit intensiva dagar. Många bollar att hålla i luften och mycket kvällsjobb. Min familj blir lidande i detta, men jag hoppas och tror att det lugnar ner sig. Jag måste bara komma in i gängorna och inse och acceptera att jag kommer att vara otillräcklig i vissa lägen.

Svante har det kämpigt på förskolan. Han har bytt avdelning och på grund av både det ena och det andra blev det ingen inskolning till den nya i våras. Det är lämningarna som är värst. För mig var det första dagen idag att lämna. Han vill verkligen inte vara där och det var med gråten i halsen jag lämnade honom skrikandes. Fy fasen vad det skär i hjärtat. Jag hör att han menar allvar när han säger att han inte vill. Tack och lov går det över snabbt, men det är lika jobbigt för det. Vad gör man?

Vid sidan om det försöker jag njuta av det vackra vädret. Helt fantastiskt med värme och sol och jag kan knappt minnas när jag senast upplevde regn och rusk. Måtte det hålla i sig ett tag till.

Nu drar det igång

Jag har jobbat hela denna vecka. På måndag kommer barnen. Jag har försökt göra fint i klassrummet, men hur jag än försöker ser det bara tomt och kalt ut. Fult liksom. Det är barnen som fattas. Det är barnen som gör det mysigt och fint där. Förutom det har vi haft planeringsdagar. Lagt scheman, grovplanerat och detaljplanerat. Det känns himla spännande det här. Det jobbiga är pressen. Pressen på mig själv att göra ett bra jobb, se allas behov och möta både barn och föräldrar på ett bra sätt. Det är ingen lätt uppgift. Det enda jag kan göra är mitt bästa. Jag är inställd och förberedd på att det kommer att bli mer jobb än någonsin och min tid tillsammans med Svante kommer att bli mindre än någonsin. E kommer att gå ner i arbetstid för att Svante ska få drägliga veckor. Det kommer att bli en bra höst. Annorlunda men bra.

Liten tillbakablick

Jag fick för mig att han trodde att han själv rattade runt veteranbilen när vi besökte Gröna lund. Han såg  väldigt allvarsam ut bakom ratten och verkade något besvärad när jag försökte vinka.

 Svante älskar fortfarande att gunga i bebisgungan på landet som farfar sätter upp varje sommar när vi kommer på besök. Han blir aldrig less och tack och lov har han en farfar som heller aldrig blir less. 

 Vädret var helt perfekt och vi kunde göra några båtturer. Gassande sol, fikakorg och ljumma havsbad. Svante älskar skärgårdslivet. 

De var så söta där de satt på bänken och surrade en varm kväll. Jag vet inte hur många glassar Svante har ätit den här sommaren. Sjukt många.