Ditten och datten

Svante skriker i bakgrunden. Han är förkrossad över att det inte är jag som ska lägga honom och det skär i mitt hjärta, men jag har bestämt mig för att inte gå dit mer. Det brukar inte vara såhär illa, men ibland så blir det så. Kanske när han är lite för trött och lite ur balans, men jag orkade inte i kväll. Jag har lagt honom fler kvällar än jag brukar och det kan också vara en anledning till att det blir så jobbigt för honom. I vanliga fall tar vi varannan kväll.

Hur som haver, det var inte det jag tänkte på. Jag låg här i sängen och tänkte på vilken vacker dag det har varit idag. Inte förrän jag idag upplevde solen i mer än fem minuter insåg jag hur mycket jag har saknat den. Energin kom liksom direkt. Träden är frostiga och det är galet mycket snö ute. Vitt, vitt, vitt. Solen var bara pricken över i:et så att säga. Magiskt fint.

På lördag ska vi på begravning. Min farmor finns inte längre. Hon blev nästan 100 år. Ändå blev jag så paff när beskedet kom. Ingen lever för evigt, men ibland har jag haft känslan av att hon alltid kommer att finnas hos oss. Det är ledsamt, men naturligt. Hon var gammal och svag och hade levt färdigt sitt liv. Jag antar att de flesta har det när de börjar närma sig tresiffrigt.

Nu är det tyst från barnrummet. Nu kan jag slappna av.